SOHEIL ARABIS SENASTE LJUDBREV FRÅN STORA TEHERANFÄNGELSET

ترجمه آخرین پیام سهیل عربی به سوئدی /Översättning: Hasse Golkar

Soheil Arabi, Iransk anarkist och politisk fånge, har under två månader befunnits i isoleringscell och blivit utsatt för regelbunden tortyr i Stora Teheranfängelsets 2: a brigad. I självförsvar mot denna situation har Soheil genomfört flera hungerstrejker. Fängelsemyndigheten har svarat genom att både hota och tortera honom bland annat med en elektrisk chock-apparat kopplad till hans huvud, för att tvinga honom att skriva under ett dokument där det står: ” Jag har begått självmord och inte deltagit i någon hungerstrejk”. Det islamiska rättsväsendet vill på detta sätt kunna bevisa att Soheil har begått självmord och inte avlidit som effekt av hungerstrejk. Måndagen den 28 maj 2018 förhindrade fängelsechefen Sheil familj att träffa honom under besökstid för anhöriga. Samma dag hade fyra fångvakter bundit Soheils och mot hans vilja tvingat honom att avbryta hungerstrejken med hjälp av dropp

Soheil Arabi skirver : – Så här händer det under en revolution! En offrar sig för alla, så att människor förenar sig för att förverkliga ett mål: nämligen revolution. Mitt mål med mina hungerstrejk-aktioner har aldrig varit att själv bli släppt ut ur fängelset. En anarkist kämpar för att få bort stängsel, fängelserna, avrättningarna och ojämlikheten. – Här i fängelset i Teheran befinner sig 10 000 fångar, kedjades ungdomar födda på sjuttiotalet, som tvingats av fängelseansvariga och fångvakter till narkotikaberoende av Cristal, Heroin och Metadon, för att berika de anställda med astronomiska inkomster. Idag under (regimens) fastemånad Ramadan tvingas fångarna i Fashafuyeh [Stor Teheranfängelset] att låta bli förtäring och dryck i det varma klimatet. Fängelsemyndigheten satsar inte ens tio procent av statens matbudget för fångarna. Dessutom är också fängelsematen avsiktligt av dålig kvalitet och därmed oätbar. Maten är så ohälsosam och näringsfattig att ingen vill äta den, och därför tvingas fångarna att köpa livsmedel från fängelsekiosken, som har många gånger dyrare pris än på affärerna utanför fängelset. På detta sätt doppas deras bröd med fångens och dess familjens blod. – Stor Teheran-fängelset har även en stor tortyrkammare som enligt Fängelsemyndigheten kallas för Ångrings anstalt, vilket i själva verket är ett Universitet som lär ungdomarna att bli mer kriminella. Utöver ett antal mindre fångar som har möjlighet att betala mutor till sina avdelningsadvokater och fängelsevakter, eller deras lärjungar, har majoriteten av fångarna ingen möjlighet alls att använda sig av fängelsets kultur- och idrottssalar. Emot Fängelsemyndighetens bestämmelser så används också kriminella som ordningspersonal, som i sin tur tvingar till sig både pengar och tjänster av sina medfångar, samt även distribuerar och säljer narkotika till dem. Här i det stora fängelset i Teheran är det en önskedröm för 80% av fångarna att kunna använda duschrummet med nästan halvvarmt vatten i två timmar per vecka! Tänk er själva hur det kan se ut i jämförelse med motsvarande anläggningar i de mindre städerna! Ja, mitt mål med hungerstrejken är inte att enbart rädda mig själv från denna tortyrkammare, utan jag vill att ni ska höra mitt rop för att kunna rädda de tusentals andra ungdomarna i mitt hemland. -Det jag beskriver är endast toppen av ett isberg. I själva verket är situationen mycket mycket värre än ni kan förställa er. Låt mig upprepa igen att varje dag som passerar är en dag försent för revolutionen. Även om vi lyckas befria vårt land idag, så måste vi anstränga oss under flera år för att kunna backa tillbaka minst 40 år, och börja om. En progressiv utveckling går inte att erbjuda! Jag hoppas att min röst hörs! Jag hoppas ni förstår med vilka svårigheter jag brottas för att skriva och sprida detta [ljud]brev och vilket straff jag förväntar mig. Därför hoppas jag att ni kan hitta någon utväg för att bli av med denna gemensamma smärta! Soheil Arabi, från Stor Teheranfängelset [Fashafuyeh], Maj 2018

Översättning: Hasse Golkar

زندانی سیاسی سهیل عربی بیش از دو ماه است که در شرایط سختی در سوییت انفرادی تیپ ۲ زندان تهران بزرگ تحت شکنجه و اذیت و آزار قرار دارد. اکنون پس از چندمین بار، نزدیک به یکماه است که در اعتراض به این وضعیت در اعتصاب غذا می‌باشد. مسئولین زندان با تهدید و شکنجه و گذاشتن شوکر بر روی سر سهیل از او خواسته اند که مکتوب بنویسد که من خودکشی کرده ام و در اعتصاب نبوده ام تا از این طریق وقتی سهیل بر اثر اعتصاب غذا جان خود را از دست داد؛ دستگاه قضایی جمهوری اسلامی اعلام کند که سهیل خودکشی کرده است. روز دوشنبه ۷ خرداد که روز ملاقات زندانیان با خانواده هایشان بود؛ رئیس تیپ ۲ زندان تهران بزرگ بطور غیرقانونی مانع ملاقات سهیل با خانواده اش شده و دست و پایش را بسته و چهار تن از ارازل و اوباش زندان را بالای سر او فرستاده تا به وی سرم بزنند؛ اما سهیل مانع شده است .

پیام سهیل عربی :

انقلاب اینگونه رخ می دهد!

یکی فدای همه می شود تا همه برای هدفی مشخص که همانا انقلاب است یکی شوند. هدف من از اعتصاب ها هرگز رهایی از زندان نبوده است. آنارشیست می جنگد تا حصار،زندان،مرگ و نابرابری را از بین ببرد.اینجا زندان تهران بزرگ جایی که ۱۰ هزار جوان دهه هفتادی را به زنجیر کشیده اند و به وسیله مأموران و مسئولان زندان آنان را معتاد به شیشه، هروئین و متادون می کنند تا درآمدی نجومی از فروش مواد مخدر به زندانیان داشته باشند. مواد مخدری که توسط مسئولین زندان وارد می شود.اکنون ماه رمضان شان است. مردم را وادار می کنند که در این گرمای طاقت فرسای فشافویه روزه بگیرند اما حتا ده درصد از بودجه یی که برای تغذیه زندانی از دولت اخذ می شود هم برای خوراک زندانیان صرف نمی شود و به واقع جیره غذایی زندان قابل خوردن نیست که البته این کیفیت از خوراک زندانی کاملا هدفمند است.خوراک بی کیفیت و غیربهداشتی می دهند تا قابل خوردن نباشند تا مردم مجبور شوند اجناس را چندین برابر قیمت بیرون از زندان در فروشگاههای زندان خریداری نمایند و اینگونه نان به خون زندانی و خانواده اش می آلایند. اینجا شکنجه گاه زندان تهران بزرگ است که نامش را ندامتگاه گذاشته اند،که به واقع دانشگاهی برای خلافکار تر شدن جوانان می باشد به جز اندکی که می توانند به وکیل بند و نوچه هایش و زندانبانان باج و رشوه بدهند باقی از سایتهای ورزشی و فرهنگی محروم می باشند مسئولین زندان بر خلاف آئین نامه زندانها، از زندانیانی که در بیرون زندان زورگیر بودند به عنوان پرسنل انتظامات استفاده می کنند و این افراد به سادگی در درون زندان اقدام به زور گیری و پخش مواد مخدر می کنند. اینجا زندان تهران بزرگه! استفاده از همین حمامی که در هر هفته حدود ۲ ساعت آب نسبتا ولرم دارد برای هشتاد درصد زندانیان یک آرزوست . وضعیت زندانی که در نزدیکی پایتخت می باشد چنین است وای به حال زندان شهرستان. آری قصد من از اعتصاب صرفا نجات خودم از این شکنجه گاه نمی باشد بلکه می خواهم صدایم شنیده شود و به فریاد هزاران جوان سرزمین ام برسید. آن چه که نوشتم مشتی بود که نمونه خروار است. قطعا وضعیت بسیار وخیمتر از آنی است که تصور کنید.بازمی گویم برای انقلاب هر روز دیرتر می شود همین امروز هم اگر سرزمینمان را آزاد کنیم سالها باید تلاش کنیم تا دستکم به ۴۰ سال پیش بازگردیم پیشرفت پیشکش! امیدوارم صدایم شنیده شود. امیدوارم درک کنیدکه چه سختی می کشم برای نوشتن این نامه و پخش کردنش و چه تنبیهی در انتظار من است و امیدوارم راهکاری برای این درد مشترک پیدا کنید!

سهیل عربی –زندان تهران بزرگ- خرداد۹۷